Jag har tillsammans med när och kära bestämt mig för att avsluta fakiren tidigare än tänkt då jag helt enkelt inte mådde bra av det. Tidigare har jag aldrig haft några problem med att äta så som jag gjort under den senaste veckan men den här gången sa kroppen ifrån och då måste man lyssna.
Annars har jag mått väldigt bra under fakirtiden, Måndagen och Tisdagen var dom dagar som var mest jobbiga, mestadels för att jag saknade mina mejeriprodukter. Jag gillar att ha grädde i teet och äta oststavar på morgonen.
Onsdagen blev vändpunkten och jag började må otroligt bra, tappade i princip alla mina hungerskänslor samtidigt som jag fick mycket mer energi än vanligtvis och detta fortsatte under Torsdagen.
Under Fredagen mådde jag fortfarande bra men började känna mig mer och mer illamående, hade inga hungerskänslor alls men hade väldigt energi. Detta resulterade i ett träningspass (inte det allra smartaste såhär i efterhand).
När jag vaknade på Lördagen mådde jag bra, var inte alls hungrig men mådde ändå bra så jag gick iväg och provade på Zumba (som förövrigt var hur kul som helst) när jag vaknat. Tränade, duschade och la mig på soffan och där låg jag resten av dagen. Jag var inte hungrig, inte törstig jag ville bara sova. Kände hela tiden att jag mådde illa och det lilla jag fick i mig kunde jag inte behålla. Somnade vid 3-snåret och sov sedan tills Söndagmorgon, blev dock väckt en gång i timmen av M som såg till att jag fick i mig lite vätska.
Sammanfattningsvis så låter slutet på fakiren mer dramatiskt än vad det var. Jag mådde bra dom första dagarna men kanske skulle slutat direkt när jag kände att det blev fel, som sagt man kan inte förutsäga hur kroppen beter sig och när kroppen säger nej säger den nej. Den här gången gick det inte som tänkt och nu fokuserar vi på återhämtningen 
hej då ägg och smör, hej till grädde och ost
Detta bildspel kräver JavaScript.
