Var aktiv i ditt liv

Känner mig väldigt motiverad och fylld av energi, jag vill och jag kan! Det handlar bara om att tro och om att göra, man kan inte bara sitta och vänta på att livet ska ta tag i en och dyka upp med fantastiska möjligheter, man får ta tag i livet och dra med det på en fantastisk resa.

 

Det är lätt att döma

Att unga människor och i synnerlighet unga kvinnor lider av mycket prestatationsångest är ingen nyhet och själv var jag en av dom, förutom på en punkt egentligen. Jag var inte smal och därmed heller inte snygg.

I övrigt så:

Jag hade väldigt bra betyg

Jag hade många vänner och stor umgängeskrets

Jag hade en stabil pojkvän

Jag hade flyttat hemifrån

Jag hade ett extra jobb vilket resulterade i mer pengar att röra sig med

Mer pengar resulterade i:

Fina kläder

Dyra intressen som ansågs ”coola”

Bättre elektroniksaker

Trots allt detta så kunde jag inte riktigt vara lycklig för jag hade en sak som många andra inte hade:

44 KILO EXTRA!!!

Dessa kilon gjorde mig mindre värd i andras ögon, både klasskamraters, lärares! och arbetsgivare. Och hur det egentligen är accepterat att det får vara så förstår jag inte, att man pga sitt utseende blir behandlad på ett annat sätt, det är kränkning. Men den typen av kränkning är svår att bevisa och jobbig att berätta om.

Inte gick jag fram till mina klasskamrater och frågade varför dom inte ville vara med mig på rasterna, varför jag inte ingick i det ”coola” gänget, eller ifrågasatte när dom viskade om att ”jag inte var värd den där märkeströjan för den var för fin för mig och passade inte min kropp”.

Jag gjorde inte det då men idag så skulle jag göra det tusen gånger om, och det är inte för att jag är 44 kilo fattigare utan det är för att jag idag ser skillnad på rätt och fel. Något som många aldrig lär sig…

Ner, ner, ner och sen upp igen

Många som har gått ner mycket i vikt och sedan gått upp igen säger att det inte är själva viktnedgången som är det svåra, utan det är att hålla vikten.  Jag tror att det beror på många saker men en sak som nog många gör fel är att dom bantar ner sig. Och med banta ner sig menar jag alla typer av pulverdieter och svältdieter, quickfixs som inte håller i längden.

Där ser jag själv fördelen med LCHF, för att under hela min period som jag har gått ner i vikt har jag ätit och det är samma mat som jag äter nu när jag är ”klar”.

Andra personer går ifrån att äta skräpmat och annat skit till att svälta sig själva i 10 veckor , gå ner 30 kilo på det sättet och sedan ska man börja äta ”sund och häsosam mat”. Det funkar inte riktigt så…

Hårt och ärligt sagt så är man tjock av en anledning och det är för att man äter fel och det behöer man inte alltid vara medveten om.  Man behöver under en tid lära sig att äta rätt och om man ser resultat samtidigt som amn lär sig kopplar hjärnan samman dessa två saker.

För jag om någon vet att man inte är tjock för att man är dum, slapp, oansvarig, äter 10 kilo godis, dricker 10 liter läsk och äter 10 chipspåsar varje dag. Men jag vet att det kan vara svårt att komma ur den onda cirkeln bara genom att tänka på hur man ska göra sen…Det är enklare att se till vad man gör och att det fungerar!

Konsten att älska sig själv, som barn…

Jag har alltid varit tjock känns det som, jag kommer i alla fall ihåg mig som tjock. Jag kommer ihåg när jag inte kunde få kläder från barnavdelningen längre, när jag äntligen hittade en storlek som passade och det var storlek 38. Jag kommer ihåg att jag tänkte, att även om jag är tjock så är 38 en bra och normal storlek så om jag bara kan hålla mig här så kommer jag tillslut inte vara tjock.  När jag är 20 och har storlek 38 kommer jag att vara smal..

Jag kommer ihåg att jag har tänkt så många gånger att livet skulle vara så mycket bättre om jag vore smal, att jag skulle må så mycket bättre och ha så mycket roligare. Jag skulle helt enkelt vara den perfekta människan.

Det här tänkte jag när jag gick i typ 4:an, det är ca 10 år sedan. Jag var med andra ord 10-11 år och hade redan ångest över min vikt..

Jag bara tänker på hur många barn det finns runt om i Sverige som mår dåligt över sin vikt och har dålig självkänsla i ung ålder. Jag vill, jag vill hjälpa och berätta att man inte behöver ha ångest, som barn är det inte ens eget fel. Jag vill och någon dag ska jag, för alla människor förtjänar att vara stolta över sin kropp och älska sig själv!

Sammanfattning av fakiren

Jag har tillsammans med när och kära bestämt mig för att avsluta fakiren tidigare än tänkt då jag helt enkelt inte mådde bra av det. Tidigare har jag aldrig haft några problem med att äta så som jag gjort under den senaste veckan men den här gången sa kroppen ifrån och då måste man lyssna.

Annars har jag mått väldigt bra under fakirtiden, Måndagen och Tisdagen var dom dagar som var mest jobbiga, mestadels för att jag saknade mina mejeriprodukter. Jag gillar att ha grädde i teet och äta oststavar på morgonen.

Onsdagen blev vändpunkten och jag började må otroligt bra, tappade i princip alla mina hungerskänslor samtidigt som jag fick mycket mer energi än vanligtvis och detta fortsatte under Torsdagen.

Under Fredagen mådde jag fortfarande bra men började känna mig mer och mer illamående, hade inga hungerskänslor alls men hade väldigt energi. Detta resulterade i ett träningspass (inte det allra smartaste såhär i efterhand).

När jag vaknade på Lördagen mådde jag bra, var inte alls hungrig men mådde ändå bra så jag gick iväg och provade på Zumba (som förövrigt var hur kul som helst) när jag vaknat. Tränade, duschade och la mig på soffan och där låg jag resten av dagen. Jag var inte hungrig, inte törstig jag ville bara sova. Kände hela tiden att jag mådde illa och det lilla jag fick i mig kunde jag inte behålla. Somnade vid 3-snåret och sov sedan tills Söndagmorgon, blev dock väckt en gång i timmen av M som såg till att jag fick i mig lite vätska.

Sammanfattningsvis så låter slutet på fakiren mer dramatiskt än vad det var. Jag mådde bra dom första dagarna men kanske skulle slutat direkt när jag kände att det blev fel, som sagt man kan inte förutsäga hur kroppen beter sig och när kroppen säger nej säger den nej. Den här gången gick det inte som tänkt och nu fokuserar vi på återhämtningen

hej då ägg och smör, hej till grädde och ost

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Duktig flicka syndromet

Duktig flicka syndromet kanske man spontant kopplar till unga tjejer och deras självkänsla men jag tänkte prata om det ur en annan synvinkel. Duktig flicka syndromet när man går ner i vikt.

När man börjar sin viktresa får man ofta höra saker som:

Ja det var på tiden

Lycka till

Varför skulle du lyckas den här gången

You go girl

När man sedan har gått i mål blir det:

Jag visste att du skulle fixa det

Fan vad snygg du har blivit

Wow, du ser verkligen hälsosam ut

När man sedan går upp alla kilon plus lite till får man höra:

..

..

..

Ja ingenting, för vi pratar inte om våra misslyckanden.

Kanske är det när man har gått ner och upp man behöver alla ord som mest. Vissa kanske behöver en extra spark i baken, andra behöver bara lite motivation. Därför behöver man någon som stöttar en, inte bara de första veckorna, månaderna utan flera år framöver. Man behöver hitta någon som alltid finns där oavsett vad, någon som kan peppa en till att börja, fortsätta och även börja om igen och ta nya tag.

För att gå ner i vikt är påfrestande psykiskt också och det skulle vara mycket lättare om man kunde gå ner alla kilon i smyg och sedan ”komma ut” när man är stabil i vikten. Men tyvärr är det inte så enkelt…

Konsten att säga nej och acceptera ett nej

JA och NEJ, två väldigt viktiga ord som vi lär oss relativt tidigt i livet och som faktiskt kommer styra hur vårat liv ser ut. Så fort man har lärt sig dom gyllende orden JA och NEJ kan man plötsligt börja bestämma. Man kan säga JA när någon frågar om man vill ha godis och man kan säga NEJ till när någon frågor om man vill ha grönsaker.

Man får senare lära sig att vara artig och säga JA- och NEJ TACK.

Man börjar så småningom använda sig av orden mer och mer, dom slinker ut innan men ens har hunnit tänka vissa gånger, för man vet vad någon ska fråga och man vet svaret på frågan. Nu har vi lärt oss att säga JA och NEJ.

Men när ska folk börja lyssna på dessa enkla ord, som dom också användt i stort sett hela sitt liv?

Nej tack, jag vill inte ha en portion till

Nej tack, jag vill inte fika

Nej tack, jag vill inte ha efterrätt

Nej tack, jag vill inte ha en kaka

Nej tack, jag vill inte ha en kaka till…

Att säga NEJ vara svårt,särskilt när man håller på att gå ner i vikt eller tänka om när det gäller ens matvanor, för ganska ofta så kanske man egentligen vill säga JA. SÅ varför håller då så många människor på och tjatar om saker som man redan har svarat på?

Det är inte av elakhet man inte tar en portion till, det är inte för att kakorna är äckliga eller man är mätt som man säger nej till en fika. Och det måste man försöka få människorna i sin omgivning att förstå. Och alla människor i ens omgivning måste försöka förstå det, särskilt under en period då man viktminskar.

En gång är ingen gång, två är lika med noll

Det viktigaste är inte att lyckas alla gånger- utan att ta nya tag och försöka igen…